I Sverige har vi tryckfrihet och yttrandefrihet. Detta betyder att man får säga och trycka näst intill vad som helst. Men bara för att lagen säger att man får göra något betyder inte det nödvändigtvis att man gör det. En journalist har även Spelregler att gå efter. Dessa spelregler är inte lagstiftade utan mer riktlinjer eller regler som en journalist bör följa. I frågan om publicering av namn eller bild står det tydligt i spelreglerna att man ska respektera den personliga integriteten ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Detta gäller för bilder, namn och personuppgifter. Det står även att man noga ska överväga konsekvenserna av namnpublicering och att ”en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.”
När NWT och VF tryckte bilderna på en misstänkt kvinnofridstörare hösten 2009 tog de till sig stor frihet. Att publicera en bild på en förövare kan både hjälpa och stjälpa en polisutredning. Det är upp till journalisten och mediet att bedöma om det är nödvändigt att publicera en bild. Det kan vara olika från fall till fall. Om alla bevis (då menar jag att det ska finnas många och tydliga bevis) pekar på att det är just denna person på just denna bild som är den skyldiga och polisen har häktat denne ser jag inget problem med att publicera just den bilden. Men skulle det då finnas ett allmänintresse av att veta hur just den personen ser ut? Det är det som en journalist ska bedöma, om det finns ett allmänintresse. Detta är inte alltid det lättaste och oftast är det bäst att följa sin första instinkt eller magkänsla.
Samma sak gäller namnpublicering, man får lita på magkänslan. Det är en knepig fråga. Jag tror inte på att det kan vara bra med namnpublicering i den mening som Stig Hadenius hävdar. Att publicera namnet på Englas mördare redan under Pernillamorden hade antagligen pekat ut honom mer och gjort människor som sett honom mer försiktiga. Men hur skulle Englas mamma veta att denna man skulle vara just där flickan cyklade, just den dagen? Jag tycker inte att man ska spekulera i vad som kunde ha hänt utifall att någon hade agerat annorlunda. Det som har hänt har hänt och det finns ändå inget vi kan göra för att ändra på det nu. Visst kan man i framtida liknande fall lära sig av vad som har hänt, men vem säger att ett till brott inte skulle begås bara för att man publicerar en misstänkts namn? En misstänkt är alltid oskyldig tills denne är bevisad skyldig och är dömd.
”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” Så står det i spelreglerna. Om det var jag skulle jag i fallet som P1-programmet Medierna tar upp hellre skriva för lite än för mycket. I Sverige har vi religionsfrihet. I alla fall på pappret. Det betyder att man får utöva vilken religion man vill och att det inte bör spela någon roll i andra sammanhang. Självklart har människor fördomar, jag kan ärligt säga att jag har det. Det är mänskligt och kommer från rädsla av det okända och att hjärnan fyller i de pusselbitar som fattas med tidigare erfarenheter och sådant man hört eftersom att människans hjärna vill ha en helhetsbild. Detta gör saken svårare att bedöma eftersom att dessa ”pusselbitar” inte alltid är sanningen. Mordet på den homosexuella mannen i Malmö kanske var ett hatbrott, men det är inte bara religiösa som har problem med homosexualitet. Men som jag nämnt tidigare så gäller det att lita på sin magkänsla. En rationell och erfaren människa bör kunna bedöma vad som bör publiceras och vad som inte bör publiceras. Men det, som allt annat går att diskuteras.
